Publicerad av I skuggan av mordet på Charlie Kirk behöver vi börja prata om de personer som inte tål andra åsikter än sina egna. Sådana personer finns även i Sverige och dessa samtal måste ske – både om och med dem, skriver Jonas Wahlin.
Den 10 september skjuts den konservativa debattören Charlie Kirk till döds på ett event i Utah. Han träffas av ett skott i nacken och förklaras död några timmar senare. Eventet, ett av många som Charlie höll i, började för många år sedan i mindre skala där han med den enkla premissen dialog mellan människor förde samtal med både människor som höll med honom och de som hade helt andra åsikter.
Charlie var alltid lugn, respektfull och argumenterade för sina åsikter. Diskussionerna kunde bli känslosamma då de universitetscampus som Charlie besökte ofta är starkt liberala, och Charlie själv var både konservativ och religiös. Dessa event växte och den 10 september var det flera tusen människor som ville komma och lyssna!
Jag delar inte alla Charlies åsikter, speciellt inte de om abort eller tro. Men jag respekterade hans lugna och respektfulla sätt att möta människor, att ge dem tid att förklara sina åsikter och argument. Charlie trodde på dialogens kraft och om människor kunde mötas och prata kunde man minska polarisering och konflikt i samhället. Han ville att man skulle välja samtal istället för våld.
Något alla uppenbarligen inte höll med om: de fanns alltid där i bakgrunden på Charlies event. De som ville tysta honom, gjorde allt för att störa och förstöra. Andra försökte censurera och skrämma iväg honom – de som inte tålde hans åsikter, andra åsikter än de egna.
Dessa människor finns även i Sverige. De är inte intresserade av samtal eller dialog. För dem finns bara deras åsikt, som enligt dem är sanningen. Andras åsikter är de inte intresserade av, de tål inte att höra dem, det gör nästan ont i dem! På alla sätt försöker de störa, förstöra, hota, tysta. Deras värld är svart eller vit och de klarar inte att se några nyanser däremellan.
I början av 2010-talet stod dessa människor med nycklar och skramlade för att tysta Sverigedemokraterna, och hindra all form av diskussion om den stora invandringen som skedde. Bara en åsikt var rätt och inga andra perspektiv fick höras.
Samma människor stod under coronaåren och skrek om hårda åtgärder mot dem som invände mot förd politik, restriktioner och vaccinpass. Alla med åsikter som inte följde ”narrativet” skulle tystas eller frysas ut. Nedsättande epitet som ”antivaxxer” klistrades på alla, från forskare till de som bara var rädda.
Igen är dessa människor tillbaka. Det är de som nu står och skriker och försöker tysta Ebba Busch när hon blir intervjuad i tv, eller förföljer Carl-Oscar Bohlin när han går hem från riksdagen. Störa, förstöra, tysta – vad är steget efter det? Tänk Anna Lindh, Olof Palme.
Dessa människor, som bara klarar av en åsikt samtidigt, som inte vill eller kan föra dialog och reagerar instinktivt med ilska mot allt som inte passar in i deras världsbild. Dessa är ett demokratiskt problem som vi måste prata om. Både om och med dem.
Kirk sade:
”When people stop talking, really bad stuff starts. When marriages stop talking, divorce happens. When civilizations stop talking, civil war ensues. When you stop having a human connection, with someone you disagree with it becomes a lot easier to want to commit violence against that group. We as a culture have to get back to is being able to have a reasonable disagreement, where violence is not a option.”
Jonas Wahlin,
Oberoende skribent
https://bulletin.nu/debatt-de-som-inte-tal-andras-asikter
