Publicerad av Coronaperioden känns idag långt borta, åren 2020 och framåt när allt handlade om viruset, och sen räddningen: Vaccinet. Och med det kampen för att få alla att ta det.
Det är svårt att förstå hur rädda människor var. Hur desperat man ville kunna återgå till ett normalt liv. Det är inget fel med det, alla vill känna sig trygga och kunna leva sina liv i fred. Men hur långt är man villig att gå mot de som man anser står i vägen för det?
Det var ett annat samhällsklimat då, där tidigare principer om rätt till sin egna kropp, samtycke och frivillighet kastades ut, till förmån för att känna trygghet.
Rädsla är i grunden en kroppslig och psykologisk stressreaktion som ska tvinga kroppen att agera: Fight or flight. Abstrakta hot, som virus är svåra att rationellt förstå på samma sätt och går inte att slåss mot eller fly från. Vilket gör att rädslan kan vara kvar längre.
Utsätts människor för stress under en lång tid så bryts de ner.
Rädslan begränsar, rädslan styr, rädslan paralyserar. Har en person varit riktigt, riktigt rädd finns det kvar i kroppen även efter många år. Där väntar den, redo att komma fram igen, aktiveras med hjälp av speciella nyckelord.
Rädslan och den stressreaktionen som skapas kan kortsiktigt och långsiktigt påverka en persons förmåga till rationellt och logiskt tänkande. Man ser successivt världen och människor som antagligen goda eller onda, svart eller vitt. Man har helt enkelt inte kapacitet för en mer nyanserad verklighetsbild. Man vill inte, eller orkar inte, sätta sig in och förstå det djupare.
Det blir då naturligt att lyssna på auktoriteter, de som säger att de ska rädda en. Man lämnar gladeligen över makten över sina liv, följer varje order för chansen att känna trygghet! Slippa rädslan som man inte klarar komma ur själv, bort från sitt egna mentala fängelse. Att det är samma personer som övertygat en om att man måste vara rädd som är de som ska rädda en, spelar ingen roll.
Att leva varje dag med rädsla oavsett om det handlar om ett virus, eller människor som inte vill ta vaccinet, eller något annat som att bli utsatt för våld, skjutningar och sprängningar, att inte ha råd med hyran nästa månad, eller inte veta om man kan få vård för sina hälsorelaterade problem skapar en oro som kryper in under huden och lägger sig som en blöt filt över allt gott.
Som gör att man tvingas tänka en extra gång innan man agerar, sakta krymper ens värld. Men man märker det inte, hur man begränsar sig, både i handling och i tankar. Hur världen sakta blir mindre. Hur man delar upp människor. De som förstår och de som bara vill förstöra. Skälen spelar nu ingen roll, man lyssnar inte. Eller förstår inte vilket man aldrig skulle medge.
Rädsla är ett sätt att styra människor. Först gör man dem rädda, sen arga, sen gör de som du vill utan att ifrågasätta. Det finns såklart saker att vara rädd för, men lugn, rationellt och logiskt tänkande är sättet att möta det bäst på!
Jonas Wahlin, Oberoende skribent