Publicerad av Jag har stor sympati med de som var rädda under Coronaåren, från 2020 och framåt. De som isolerade sig, var livrädda att bli smittade, och rent ut sagt förbannade på de som inte ville vaccinera sig av olika anledningar.
Att leva med rädsla är hemskt, hur det begränsar ens liv. Hur det kryper in under huden, får fäste och förgiftar. Plötsligt måste man tänka en extra gång, vad man ska göra, vad man kan göra. Hur säkert det är, vad riskerna är, ingen vill leva så!
I de flesta fall kan man inte rå för det, man är ändå bara människa. Att bli rädd är naturligt och vi alla är rädda för olika saker. Samhällsklimatet under Coronaperioden var allvarligt och vi utsattes dagligen för en kraftig dos av bilder, video och ord som triggade vår rädsla. Att inte reagera på det skulle vara omänskligt.
Samtidigt har vi ett ansvar att inte låta oss påverkas och dras med så att det påverkar vårat rättspatos. Även om det kanske inte är ett val alla har måste det vara en målsättning att inte låta oss styras och kontrolleras av rädsla. Välja att inte vara rädd.
Jag är verkligen ledsen för att människor mådde dåligt, var rädda och arga, hur människor dog och skadades ”av och med” viruset, blev av med sitt arbete eller på andra sätt drabbades. Jag förstår att situationen var allvarlig, och att man såklart ska agera för att förbättra den. Men frågan var hur.
Att dela upp människor i ett A och ett B lag tycker jag inte var rätt väg. Man kan inte låta det gå så långt att våra mänskliga rättigheter ska avgöras av vilka medicinska val vi gör, eller vilka politiska ställningstagande vi tar.
Det finns massa såna här liknande tillfällen, där man måste väga hotbilden mot individernas rättighet, integritet och frihet. Det går inte att säga att nu är vi rädda för detta, därför ska vi avveckla era rättigheter.
När alla skriker samma sak och oliktänkandes åsikter inte tillåts, det är då det kan bli farligt.
Den stora faran var istället avhumaniseringen och uppdelningen av människor! ”De goda mot de onda” – den uppdelningen är livsfarlig. Det splittrar familjer, ställer människor mot varandra och uppmuntrar till våld och förtryck. Det är en avhumaniseringsprocess som kanske inte kan stoppas när den börjat, vart det leder kan historien berätta mer om. ”De omänskliga”.
Jag vill inte spela med i den processen, alls, vara delaktig det minsta. Det är så viktigt att i såna situationer att fortsätta stå upp för våra rättigheter inklusive rätten till våra egna kropp. Det är ett personligt ställningstagande: Att vidta åtgärder mot att bli allvarligt sjuk som att vaccinera sig, använda munskydd och hålla distans – Samtidigt som man inte accepterar avhumaniserang och tvång mot andra. Det är ens ansvar att säga ifrån! Inte spela med! Inte ge efter för rädsla!
Det är viktigt att alla i samhället respekteras, vilket också innebär att man skyddar de som är extra utsatta för viruset: Riskgrupperna, de äldre och de med underliggande sjukdommar.
På många sätt var hanteringen av viruset en fantastisk prestation för mänskligheten med samarbete mellan nationer och vetenskapliga framsteg, på andra sätt ett misslyckande. Det kunde varit en uppvisning av våra bästa värderingar: respekt för de som tycker annorlunda, nödvändigheten av samtycke, dialog och förståelse. Istället blev det hot, tvång och splittring. Dessa saker är något man får försöka dra lärdom av.
Jonas Wahlin, Oberoende skribent