Publicerad av Ingen kan ha undgått de skadeglada yttringarna som självutnämnda vänsteranhängarna har visat dagarna efter den konservative aktivisten Charlies Kirks mord.
De menar å ena sidan att han förtjänade det, eftersom han enligt dem hade fel åsikter. Och å andra sidan felaktigt påstår de att Charlie skulle vara för våld och skjutningar eftersom han sagt att alla rättigheter har ett pris, inklusive rätten att bära vapen (Second amendment) men att man ändå ska behålla rättigheterna.
Här i ligger problemet, vänsteranhängarnas blinda fläck: Att inte förstå målkonflikten mellan rättigheter och dess kostnader.
Vänstern tror glatt att alla rättigheter är gratis och bara man ger dem till alla, gärna utan skyldigheter, så blir det direkt ett bättre samhälle.
Detta stämmer inte.
De demokratiska rättigheterna är alltid balanserade mot de kostnader de medför.
Rätten att färdas fritt, till exempel med din bil är förknippat med kostnaden att varje år dör och skadas människor i bilolyckor. Men samhället är villigt att acceptera den kostnaden eftersom det är en viktig del ett fungerande samhälle och människors frihet.
Yttrandefriheten balanseras också mot dess kostnad. Man får säga mycket, men kostnaden är att man riskerar att såra någon eller skapa konflikter. Dock är värdet högre av att kunna tala fritt.
Reaktionerna på mina egna texter om Charlies mord där jag fokuserade på Charlies budskap om dialog och möte mellan människor är minst sagt chockerande och magstarka. Där vänsteranhängare både hävdade att personer som inte höll med dem inte skulle ha rätt att yttra sig: ”Håll käften snälla, gärna för alltid”.
Samt det värsta av allt, på fullaste allvar ifrågasätta om Charlie hade rätt att leva: ”Också intressant att tycka att Charlie Kirk har sån himla rätt att leva, när han uppenbarligen hade noll intresse för andras rätt till liv och säkerhet.”
Det är alltså på den nivån diskussionen för vänsteranhängare ligger: Ska politiska motståndare ha rätten att leva? Ska de som inte tycker samma sak som dem skjutas?
Svaret ligger kanske i hur vänsterrörelserna under senaste 10 åren har radikaliserats och rört sig mot en mer totalitärt och våldsam riktning, där man inte längre vill och inte har förmåga att föra dialog och samtal. Där andra åsikter är som taggtråd i öronen.
Där de desperat söker sig till en bekvämligheten och gemenskap där alla tycker exakt samma sak (översättning: hatar samma personer).
En fantasivärld där rättigheter kommer utan skyldigheter, där inga målkonflikter existerar och för dem främmande tankar och ord likställs med våld. Som om de skulle bli skadade av att höra andra perspektiv och åsikter?
De förstår inte hur allvarligt radikaliserade de blivit, trots att de ser oliktänkande som hot och där de med alla möjligheter försöker att tysta de som har andra åsikter än sig själva.
Hur kommer vi tillbaka till att kunna prata med varandra, att välja dialog framför hot och våld? Det är vad Charlie skulle vilja.
Jonas Wahlin, Oberoende skribent
