Publicerad av Mamma fick diagnosen Alzheimers 2013, till en början var hon som vanligt och skojade till och med lite om sin sjukdom: ”Du vet jag har ju lite problem med minnet”, om hon glömde bort saker eller inte visste om hon redan sagt en sak eller inte. Idag har det gått 3 år sen hennes död.
Sakta tar sjukdomen allt: Alla ansikten är okända och du vet inte ditt egna namn.
Mamma och jag bestämde tidigt att vi skulle utnyttja tiden som var kvar och att resa till olika platser, se världen tillsammans. Inte sitta och vänta på att tiden skulle försvinna, förtränga sjukdomen eller låtsas som ingenting.
Resorna gick till Europa bland annat Spanien, Prag, Amsterdam men också längre bort till Thailand, Kambodja och Singapore. Sista resan var till Gran Canaria och här började mamma bli lite orolig för hon förstod inte vart hon var och behövde hela tiden trygghet och bekräftelse. Nu fick vi stanna hemma i Sverige!
Mamma bodde i en lägenhet i Gubbängen med balkong mot grönområde och eftermiddagssol. På Sommaren gick solen ner genom löven och skapade mönster på vardagsrumsgolvet. Ett hem med mycket värme och en plats där hon trivdes och kände sig trygg. Mamma fick hemtjänst som hjälpte till. Det gick bra många år och hon fick hjälp med både tvätt, städning, matlagning och kunde gå på promenad med personalen och samla in blommor som de hittade i närområdet. Det viktiga var att hon kunde bo kvar så länge som möjligt där hon kände sig trygg, i sin egna lägenhet.
Samtidigt kunde jag och hon göra utflykter med bil, fika och gå på brunch. Speciellt brunchen på Nynäs havsbad var speciellt uppskattad! Mamma älskade också att fika, hennes favorit bakelse var chokladfylld Croissant eller chokladmuffins. Kaffet skulle alltid ha en ”skvätt” mjölk.
Successivt utvecklades sjukdomen och Mamma blev sämre. Hon förlorade uppfattning om dag och natt, vilket gjorde att hon inte förstod att man skulle sova. Hon förlorade också förmågan att prata. Under våren 2022 sa hon hennes sista ord, hon vände sig till mig och frågade: ”Vem är du?”. ”Det är jag, din son”, svarade jag. En sommarmorgon så ville hon gå ut på en promenad själv. En person från hemtjänsten träffade på henne av slump på förmiddagen och hjälpte henne hem, hon hade bara en sko.
Mamma stod i kö för ett demensboende men det tog ett tag att få en plats.
Ett tag senare hände det igen. Mitt i natten hade mamma bestämt sig att hon skulle ut och gå! Med tunna hemmabyxor, linne och tofflor försvann hon ut i den ljusblåa sommarnatten. Polisen ringde vid 5-tiden på morgonen och berättade att de var ute och letade efter henne. Jag gjorde samma sak, gata upp och ner, undrade vart hon kunde vara. Vid 7-tiden hittades hon av polisen som ringde och körde hem henne. Jag mötte dem vid porten och hjälpte henne upp.
Situationen var ohållbar på grund av Mammas säkerhet. Hon fick en plats med eget rum på ett demensboende i Hökarängen och i slutet av sommaren 2022 flyttade hon in. Rummet inreddes med möbler och konst från hennes lägenhet så hon skulle känna sig mer som hemma. Boendet låg precis bredvid ett av de café vi brukade besöka, BAK. Så vi kunde fortfarande gå ner och fika när jag hälsade på.
Tyvärr kunde hon bli skrämd när jag kom för hon visste inte vem jag var och förstod inte vad jag ville. Miljön på ett demensboende är inte jätterolig och mamma blev orolig och fick lugnande medicin. Under hösten blev det sämre och hon var mest stilla. Den pigga och glada kvinnan hon varit hela mitt liv var nu hopsjunken och utmärglad. En skugga av den hon varit.
Men en dag så hände nått! Det var på nyårsafton 2022. Plötsligt var hon pigg och alert! Nästan som hennes gamla jag. Vi gick ner till caféet och hon åt och drack själv helt utan hjälp, en fantastisk upplevelse! Några månader senare var hon död.
I slutet av mars 2023 fick hon en infektion av ett liggsår och var tvungen att åka till Södersjukhuset. Mamma var vaken men desorienterad. Sjuksköterskan sa att hon skulle få antibiotika och bli bättre inom någon dag, men att hon skulle få stanna kvar där tills dess.
Dagen efter ringde och sa med allvarlig röst att Mamma blivit sämre under natten och att jag borde komma dit så snart som möjligt. Men Mamma dog inte. Ännu.
I 10 dagar levde hennes kropp på sjukhuset. Jag besökte henne varje dag. Det gick snabbt att gå hemifrån till Södersjukhuset där hon var. Mamma sov mest och var inte kontaktbar, men jag höll hennes hand och pratade med henne. Antibiotikan fungerade inte och vätskan från droppen samlades i händer och fötter som svullnade upp. Till slut var smärtstillande allt hon fick.
På morgonen den 8:e april 2023 ringde de från sjukhuset. Mamma hade somnat in. På sjukhussängen låg hon fridfullt, vårsolen lyste in genom fönstret. Ansiktet stilla, ögon stängda, andningen tyst. Hjärtat hade slutat slå och sakta svalnade huden och blev kall. Hon hade lämnat mig.
Alzheimers är ensamhetens sjukdom.
Alla ansikten är okända, du känner ingen.
Inga minnen av familj eller vänner, som om de aldrig har funnits.
Du vet inte vem ditt barn är, det är bara ett okänt ansikte.
Du vet inte vart du är eller vad som händer.
Du vet inte ens vem du själv är.
Du är helt ensam.