Den dysfunktionella familjen karaktäriseras av brist på emotionell trygghet, konflikt och manipulativt beteende. I toppen finns en förälder med en antisocialpersonlighetsstörning som delar upp barnen i roller och projicerar sina problem på dem. Ett barn blir ”The Golden Child” gyllene barnet, som får representera förälderns positiva egenskaper medans ett annat barn blir ”The Scapegoat” familjens syndabock, som får representera förälderns alla negativa egenskaper och problem.
I en hälsosam familj är fokus på gemenskap, sammanhållning och problemlösning. Kommunikation är direkt och kärlek och stöd gränslös. I den dysfunktionella familjen är uppmärksamhet och kärlek villkorad och kommunikation används som ett sätt för kontroll, manipulation samt straff.
Alla familjer är olika och de olika rollerna som barnen tilldelas kan variera och byta plats, förutsättningen är att det är två barn eller fler. Dysfunktionaliteten handlar i grunden om ojämn behandling av barnen. Förutom gyllene barnet och syndabocken så finns även rollerna ”The Lost Child”, det vilsna barnet som ofta är för sig själv och är mer intresserad av saker, samt ”The Mascot”, familjens clown som försöker lätta upp stämningen med humor.
Barnen är införstådda i sina roller och genom ett känslomässigt beroende av föräldern kan de inte bryta detta destruktiva band. Istället uppmuntras de att delta aktivt för att upprätthålla den inbördes hierarkin och de tilldelade rollerna, till exempel berömma gyllene barnet och frysa ut syndabocken.
Den dysfunktionella gemenskapen är normaliserad och kan jämföras till den psykologisk konditionering som en partner i en destruktiv relation upplever, där den långsamt bryts ner och accepterar alltmer destruktivt beteende. I den dysfunktionella familjen är detta något barnen växer upp med och kan därför inte värna sig på samma sätt som en vuxen har möjlighet till.
Syftet för föräldern är ansvarsflykt och att dölja missförhållanden och destruktiva beteenden. Vanliga problem hos föräldern är alkoholmissbruk eller gränslöst sexuellt beteende (predatory sexual behaviour). Barnen splittras in i roller för att kunna behålla kontrollera och styra dem med syftet att ge föräldern uppmärksamhet och beundran.
Det finns ofta i grunden ett emotionellt distanserade där barnens behov försummas, då fokus är på föräldern och dess behov. Föräldern ser ofta inte barnen som egna individer utan som en förlängning av dem själva, och på så sätt relegera förälderns känslor.
Att välja ett gyllene barn och familjens syndabock gör att föräldern kan söndra och härska, föräldern vidgar denna uppdelning med lögner och uppenbart orättvist och favoriserande beteende.
Sociala sammankomster blir för den dysfunktionella familjen tillfällen för kontroll där sociala hierarkier inom familjen ska markeras och roller förtydligas genom selektiv tystnad och urval vem som ska lyssnas på och ges uppmärksamhet. Födelsedagar firas annorlunda beroende på barn, det gyllene barnet får uppmärksamhet och vidlyftiga gåvor, medans syndabocken uppmärksammas minimalt eller inte alls, isåfall av främst av plikt, med minimala gåvor.
Effekterna på barnen kan variera, syndabocken är ofta förminskad och förlöjligad. Tilldelas rollen som den som inte kan göra något rätt. Får skuld för problem, även för de andra barnens problem, dåliga beteenden och misslyckanden. Syndabockens sårbarheter förstoras och uppmärksammas samtidigt som prestationer avfärdas, ignoreras eller misskrediteras. De framställs i en negativ dager och isoleras till exempel genom att inte få information eller blir inbjuden. Syndabocken är ofta den som ser igenom familjens dysfunktionalitet och agerar som visselblåsare, säger emot och sätter gränser. När den inte får gehör för sin vilja att förbättra situationen och bryta dödläget väljer den att istället att lämna och starta ett eget liv utan de negativa influenserna från familjen.
Det gyllene barnet får däremot får uppmärksamhet, lovord och oftast ekonomiskt stöd. Men kan uppleva ångest och stress att visa den perfekta ytan och att leva upp till förälderns förväntningar. De kan också uppleva att de måste spela med i de tilldelade rollerna och visa samma gränslösa beteende vilket gör att många gyllene barn utvecklar samma typ av antisociala personlighetsstörning som föräldern. Prestationsångest kan också leda till en rädsla till att bli granskad och ha svårt med kritik, vilket leder till att de undviker såna situationer. Vanligt är också negativa tankar, ältande och en känsla av att inte vara tillräcklig.
Även de andra barnen drabbas av dysfunktionaliteten och förälderns projicering. De kan utveckla ätstörningar, självdestruktiva beteenden och missbruk som ett sätt att hantera situationen på. De kan också få svårt att skapa sunda relationer utanför familjen på grund av inlärda kommunikations och interaktionsmönster. De fastnar ett en omoget barnliknande tillstånd och fortsätter in i vuxenlivet i den roll de tilldelats som barn.
Svårigheterna inom familjen kan vidare bli förtydligade genom den hierarkin som skapats vilket gör att kontakt mellan syskonen som jämlikar blir omöjligt. Istället för syskonkärlek finns istället förakt, lögner och konkurrens. Dysfunktionaliteten och lögnerna är deras trygga värld. Barnen i den dysfunktionella familjen har därför stor risk att utveckla samma psykologiska problematik som föräldern om de inte lyckas bryta sig loss.
Jonas Wahlin, Oberoende skribent
