Publicerad av Jag har alltid varit nyfiken så länge jag minns. Ända sen jag var liten har jag undrat och funderat på hur saker fungerar och varför de är som de är. Vetgirig. Frågande. Oftast har jag inte accepterat de svar jag fått eftersom jag förstod att människor ljög. Men det hindrade mig inte att ställa följdfrågor – förgäves. Det kan lätt uppstå en obekväm känsla när människors ytliga kunskaper avslöjas, egon såras, men det var inget som besvärade mig.
Mormor och morfar hade en serie populärvetenskapliga böcker i bokhyllan där i lägenheten Häggvik med fina målningar över människan, teknologi och rymden – Stora saker för en liten pojke. Men kunskapen var inte komplett, utan gav mig bara ytterliga frågor..
Ljuga är ett starkt ord. Alla ljuger, mest för sig själva. Ofta är lögnen omedveten, man svarar så gott man kan, eller förstår. De flesta vet inte detta, eller bortser det för att kunna fungera i samhället och ha ett liv, man bara utgår från massa saker för att det inte skulle gå rent funktionellt att komma till kärnan i allt – det får bli så bra det kan bli. Man behöver inte förstå allt, eller ens försöka. För många räcker det med några öl och en fotbollsmatch.
Men det räcker inte för mig. Detta sökande har snarare utvecklats under livet och handlar nu inte längre lika mycket om varför saker är som de är utan varför människor tror att de är på ett visst sätt. Människan är intressant. Människor resonerande, processen, hur de upplever saker och sen bestämmer sig vad de ska tycka och tänka om det. Det är det intressanta! En slags sociologisk studie, av människan, i samhället, i nuet och av ens egna möjligheter att se och förstå dem. Alla jag träffar och umgås med är inofficiellt delaktiga. Abstraktionen, paradoxerna, och att trots obeskrivbara egna intellektuella utmaningar fortsätta ställa frågor och vilja förstå.
Varför tror människor på det sättet de gör? Eller i deras ögon vet. Det spelar inte så stor roll egentligen, människor är barn av sin tid och vad de tror är bara variationer på inlärda berättelse, *tillgänglig kunskap* blandat med önskedrömmar (eller rädslor)- så gott de kan förstå dem. Betyder det att jag förstår eller vet bättre? Tvärt om. Det betyder bara att jag förstår vidden av min okunskap. Också: så gott jag kan. Den mest okunniga människan i världen. Är det något att vara stolt över? Nej, det är en position av ensamhet. Alltid kritikern, ifrågasättande, tvivlande – ”tro han vet bättre”. Ja det är inte alltid populärt, men mina intentioner är goda. Man måste fortsätta gräva, ställa frågor, vrida och vända på allt, inklusive sig själv och allt man vet och vill. Och ja.. inte sluta. Även om insikten börjar sjunka in att man har begränsat med tid, energi, förmågor och att de flesta frågor kommer inte få några svar. Människan är ännu ett ungt djur..
Folk får ju sina idéer någonstans ifrån, de flesta av oss – tyvärr även jag själv – agerar mest som megafoner och förstärker någon annans budskap. Eller förvränger. Ibland är folk som papegojor och upplever sig intelligenta för att de upprepar någon annans budskap. Förstår de det? Javisst, Så gott de kan. Även om de kan vara helt fel, och de själva inte har eller resonerat sig fram till det. De för det bara vidare för de tror det är rätt och att de vill att det ska vara rätt.
Varje enskild individ vill ju ha nått att säga, försöka delta i diskussioner, placera sig själva högre upp i en kulturell och social hierarki. Då är åsikter och kunskap hårdvaluta. Det är du. Och inget fel i det.
Jag är för evigt förundrad, frågande och förvägrad att förstå de saker jag undrar fullt ut.
Jonas Wahlin, Opinionsbildning på ett personligt plan denna kalla vinterdag